Det finns flertalet studier för HUT hälsofrämjande effekter vid cerebral pares. Hos barn med en cerebral pares har mätbara effekter bl a uppnåtts vad gällande muskulär symmetri, reglering av muskeltonus, minskad spasticitet, ökad rörlighet, förbättrad balans, postural kontroll och stärkta psykologiska förmågor. Ban och vuxna med cerebral pares (CP) har länge använt hästunderstödd terapi (HUT) som en del av sin habilitering, som fritidsaktivitet och som idrott. Men en av de viktigaste häslofrämjande effekterna är sannolikt att ridningen ger glädje, ökar känslan av frihet och frånvaro av funktionshinder.
Cerebral pares kan innebära olika typer av svårigheter och utmaningar. Ridningen ska därför anpassas till individens egna förmåga och behov. Personer med CP kan bli duktiga ryttare, vilket kan låta paradoxalt då ridning kräver kroppskontroll. Men tack vare hästens rytmiska gång ges kroppen en möjlighet att följa med i rytmen, bli ett med den och slappna av. Det kan ge den annars okontrollerade kroppen kontroll och balans. För att uppnå kroppskontroll med samspel mellan olika muskelgrupper i ridningen behöver först spasticitet och ofrivilliga rörelser minskas så mycket som möjligt. Ridningen i sig hjälper till med det – muskelspänningar minskar tack vare bl a ökad blodgenomströmning och spastisk muskulatur tänjs ut. Träningen kan ske både specifikt för en enskild svaghet eller som helhet. Grunden är oavsett att fokusera på starka sidor och förmågor – att se möjligheterna och inte problemen. Alla kan inte sitta upprätt som i dressyrridningen, men med träning kan bålstabiliteten öka och ryttaren hålla sig upprätt efter förmåga. Vissa kan sitta mer eller mindre själva på hästen från början, andra behöver kanske börja med en liggande ställning på hästen eller att ha en ryttare bakom sig. Beroende på funktionsnedsättningen får terapin anpassas så att den ger en lustfylld upplevelse som succesivt stärker individens egna förmågor.
Ofta kan personer med CP behöva mer tid att utföra en uppgift eller en rörelse vilket terpaeuten får ta hänsyn till vid ridningen. Att göra en halt kan ta många meter varför förberedelse och planering behöver beaktas. Det är dock viktigt att terapeuten eller assistenten inte föregår ryttaren – träningen innefattar att utföra kommandon och själv få en reaktion från hästen.
Ridning är en krävande aktivitet i form av muskelaktivitet, koncentration, uppmärksamhet, koordination och precision. Det gör att ridningens längd ska anpassas till patientens förmåga. Pauser med stillastående och klapp av hästen är bra och bör förekomma ofta.
Sadel, utrustning och typ av häst anpassas till ryttarens förmåga och behov.
Kontraindikationer för ridterapi vid cerebral pares är oförmåga att hålla nacke/huvud (om inte bra hjälpmedel finns), återkommande höftledsluxationer (höften hoppar lätt ur led), stelhet i höft som inte tillåter utåtrotation, bristande motivation eller stor ångest.
Referenser:
Silfverberg, G., & Tillberg, P. (2011). Ridterapi – fakta och framtid. Ersta Sköndal högskola. Arbetsrapport 75.
Trættenberg, E. (2006). Ridning som rehabilitering. Oslo: Akilles.